Det stora tysta rummet talar

Jag lyssnar ivrigt

Löven och jag möts vid vågsvallen

Vi hittar en gemensam takt att andas

Blöta sandkorn överallt;

i håret, bakom öronen, under kläderna

Även i de våta skorna, både innanför och utanför strumporna

De kommer aldrig någonsin vara

rena eller torra igen, men det är oviktigt

Det är nödvändigt att bara stå här nu

Känna det jag känner

För om jag koncentrerar mig riktigt noga och ger det tid

Kan havet också förstå mig

Jag lägger huvudet ner

På kudden

Allting slutar en liten stund

Som att huset håller andan

Under mig hör jag

Mammas sång

Genom golvet

Tryggheten och vaggan

Sörjer min barndom

Som jag inte kan återbesöka

Fokuserar på sången och somnar in

Jag stiger in i din skugga

Hör hur det skrapar runt mig

Mina ord är frusna

Jag öppnar ögonen

och ser hur mossan sväller

Jag blandas

ihop med landskapet