Jag lägger huvudet ner

På kudden

Allting slutar en liten stund

Som att huset håller andan

Under mig hör jag

Mammas sång

Genom golvet

Tryggheten och vaggan

Sörjer min barndom

Som jag inte kan återbesöka

Fokuserar på sången och somnar in

Det har aldrig varit

vindstilla förr

Inte här

Vi är under skogen

varsamma steg

bland gamla sköra rötter

Endast ljud

av rinnande vatten

Bland och inuti oss

Luften längtar

vill befrias

från den tjocka ilskan

Jag har tappat alla mina namn

Det är en kyrkogård av löv på gården

Inomhus dör växterna i samband med hösten

Klarar inte av att bry mig om dem

Inte nu

Efter en dusch torkar jag ansiktet framför spegeln

När jag lägger ner handduken har mitt ena öga smält ihop

Suddig hud är allt som finns kvar

Jag står ensam i skogen och blundar

Det trummar någonstans i närheten

trots att inget finns där

Under marken sker trycket

Drar mig närmare ljudet

Jag stiger in i din skugga

Hör hur det skrapar runt mig

Mina ord är frusna

Jag öppnar ögonen

och ser hur mossan sväller

Jag blandas

ihop med landskapet

Det är inte längre ur himlen regnet kommer

Träden tar över sorgen

Länge droppar de glittrande tårarna

Sörjer förlorade vänner

Det är vindstilla idag

Men mina inomhusväxter skakar

Varifrån blåser det undrar jag

Är de rädda eller hälsar någon åt mig

Jag vill lyssna men är ej redo

Min kropp tyngs ner mot klippan

Den bär mig stadigt

Jag laddar ögonen med dansande vatten

Vågorna går in i varandra och smälter samman

Det jag ser är felfria målningar

Detaljrika och korrekt utfunderade vyer

Verklighet, kallas det

Nu njuter jag

Följer en stjärna med blicken

Så här känns lycka, harmoni och tillfredställelse

Alla tankar om att inte duga

All press på att prestera

Är borta

Vågorna talar

Jag lyssnar