


Det stora tysta rummet talar
Jag lyssnar ivrigt
Löven och jag möts vid vågsvallen
Vi hittar en gemensam takt att andas
Blöta sandkorn överallt;
i håret, bakom öronen, under kläderna
Även i de våta skorna, både innanför och utanför strumporna
De kommer aldrig någonsin vara
rena eller torra igen, men det är oviktigt
Det är nödvändigt att bara stå här nu
Känna det jag känner
För om jag koncentrerar mig riktigt noga och ger det tid
Kan havet också förstå mig











Jag lägger huvudet ner
På kudden
Allting slutar en liten stund
Som att huset håller andan
Under mig hör jag
Mammas sång
Genom golvet
Tryggheten och vaggan
Sörjer min barndom
Som jag inte kan återbesöka
Fokuserar på sången och somnar in











Jag stiger in i din skugga
Hör hur det skrapar runt mig
Mina ord är frusna
Jag öppnar ögonen
och ser hur mossan sväller
Jag blandas
ihop med landskapet











